Ibland kan jag förvånas över min egen dumhet. Att jag alltid ska förstöra allt som är bra, att jag aldrig kan vara nöjd med att det är som det är. Allting kanske inte behöver vara mer hela tiden?
När jag koncentrerar mig till 100% kan jag känna det, lugnet, planen, att jag faktiskt ibland mår helt okej. Men då får det inte bara vara så utan jag måste förstöra det, kanske jag innerst inne vill att det ska vara så för det är en känsla jag kan och vet.
Det jag förstörde den här gången var på en helt ny nivå, jag gjorde precis det jag hade lovat mig själv att inte göra för du förtjänar det inte. Mitt i alla tusen bitar står jag nu och vet inte vart jag ska börja plocka, eller om det bara är bättre att gå, lämna det som det är och hoppas skadan inte förstörde för mycket för dig..
Det är helt omöjligt att älska någon som inte kan älska sig själv och den personen har jag tyvärr blivit! En idiot som ibland glimmar till och förblindar även mig själv, men solen går alltid ner igen..